Nu är mamma och pappa tillsammans igen <3

Åren efter mamma gick bort har varit upp och ner med pappa. I början av augusti i år(2016) blev pappa sjuk, han var knappt kontaktbar under 2-3 dagar. Efter det kom han igen men blev väldigt dålig i talet och benen, tittar man på kort på honom veckan innan han blev sjuk och foton veckan efter han blev sjuk ser man att något hänt med honom. Han ser ut som två helt olika personer, ser mycket tagen och gammal ut. I slutet av september blev pappa så dålig att man skickade ner honom till sjukhuset, där blev han liggande 9 dagar. Han hade svårt att svälja och kunde knappt prata han blev rullstolsbunden och man blev tvungen att ta han med lyft från sängen till rullstolen. Han sov mest hela dagarna och hade bara 4-5 timmar vakenhet på dygnet. Efter att han kom tillbaka till boendet levde han bara 16 dagar innan han gick bort den 12 oktober kl. 17,30. Vila i frid älskade pappa ❤

Ser fram mot påsklovet

Förra veckan hade jag påsklov och såg fram mot en veckas välbehövlig vila. På onsdag ringer SSK från pappas boende och säger att han har så ont i magen att hon inte ens får ta på hans mage. Det blev ambulans till stan och akutröntgen. Pappa hade ramlat några dagar tidigare så SSK var rädd att det blivit någon blödning invärtes. Ringde akuten på em. och pappa skulle få åka hem igen. Han hade en revbensfraktur och gräsligt ont. Nu blir det morfin så länge han har akut ont. Var ner till pappa dagen efter och han ser för klen ut 😦 Han verkar helt borta och förstår knappt när man pratar med honom. Jag hoppas det är morfinet som gör honom så borta och inte att han blivit så mycket sämre i demensen. Nu ska han få en specialvaddera byxa som ska skydda om han ramlar, det är främst lårbensfrakturer som byxan skyddar mot. Ja nu hoppas jag att inget mer händer på ett tag.

Inget blir som man hoppas och tror

Förra veckan var det sportlov här och såg fram mot en ledig vecka från skolan. Men mina lov det sista året har inte blivit den sköna ledighet som jag sett fram mot, inte heller det här lovet blev det.

Må 2/3 Sköterskan ringer från boendet och säger att pappa verkar ha problem med magen, han har ont och har inte varit på toa på några dagar, han har  också kräkts. I morgon kommer läkaren ner och ska titta till pappa.

Ti 3/3 Sköterskan ringer och berättar att pappa varit dålig under natten och kräkts mycket. Läkaren varit där och lyssnat på pappas mage och hör inga tarmljud alls så läkaren bestämmer sig för att skicka pappa till akuten med ambulans. Jag ringer till akuten på em. och pappa ska ner på röntgen. Ringer på AVA (avdelningen där pappa ligger) och han har varit på röntgen men dom har inte fått något svar därifrån. Får ringa imorgon och höra.

On 4/3 Kvart i 10 ringer en läkare och talar om att de sett något på röntgen som ser ut som en inflammation i tjocktarmen och det kan ev. vara en tumör. För att vara säker måste dom operera pappa för att se vad det är. Läkaren berättar att pappa fått igång tarmen på fm. och att pappa verkar redig och klar, läkaren är förvånad att han kommer från ett demensboende men jag förklarar för läkaren att pappa haft några bra dagar de sista dagarna. Han har varit riktig redig och klar sa SSK på boendet när jag pratade med henne igår. Läkaren berättar att han pratat med pappa om att operera och pappa tyckte att om läkaren tyckte det var bra tyckte pappa likadant. Ja jag har ingen annan uppfattning heller och säger att det är läkaren bäst att avgöra om pappa klarar en operation och det tror läkaren. Jag bestämmer att åka till stan och träffa pappa då läkaren säger att operationen blir idag eller imorgon. Tror inte dom hinner idag då en hel del saker ska förberedas innan operationen.

Jag ringer vid ett-tiden och hör om han ligger kvar på AVA men dom har redan skjutsat iväg pappa för förberedelser inför operationen och beräknar att operera inom en timme. Ja då är det bara och vänta så får vi åka ner till honom imorgon. Syrran ska upp till sjukhuset idag vid halv tre-tiden och jag säger åt henne att kolla om hon hinner träffa pappa innan han opereras men han är redan på operation när hon kommer dit.  Ringer vid 17-tiden igen och hör om han är färdigopererad men pappa har inte kommit till uppvak än. Ska ringa om en timme igen och SSK berättar han kommer att komma till kirurgavdelningen. Ringer igen vid 18- tiden men han inte kommit till kirurgavdelningen än, börjar bli lite orolig och SSK säger att hon ska kolla och att jag ska ringa vid 19-tiden igen.  Ringer igen efter en timme och då säger SSK att pappa inte kommit från operation än, då blir jag än mer orolig och säger att något måste ha hänt då pappa skulle börja opereras vid 14-tiden. SSK säger att det kan vara så att pappa fick vänta och kom in på själva operationen senare än beräknat och så kan det mycket väl vara. Ska ringa om en timme igen. Känner att jag är orolig och minuterna släpar sig fram. Tjugo i åtta ringer läkaren som opererat pappa och säger att det gått bra. Dom började operera honom vid halv fem och operationen tog längre tid än beräknat då han hade en massa sammanväxningar i buken/tarmarna. Det var cancer han hade så dom tog bort en bra bit av tjocktarmen men det blev ingen stomi i alla fall och det var ju bra. Jag frågar om dom vet om cancern är spridd men dom såg inget på röntgen så hoppas det räcker med att dom tagit bort tumören. Ja då blir det en sväng till stan i morgon.

To 5/3 Idag åkte vi till sjukhuset och hälsade på pappa. Dom har satt in 24-timmarsvak på honom så det sitter en person med pappa hela dygnet och det känns väldigt tryggt med tanke på hur orolig han kan vara både på dagar och nätter. Han var väldigt förvirrad och hade jätteont i magen. Han har bedövning som går direkt i ryggen och har ändå så ont. Verkar inte som den tar som det ska så dom har även gett pappa morfin. Läkare kommer in till pappa och kollar lite på magen, pappa skriker av smärta när han känner på magen, läkaren säger att dom får kolla upp ryggbedövningen eftersom han har så ont. Pappa pratar mycket förvirrat men det är ju en stor operation han gjort och mycket smärtlindring som han fått så det är inte så konstigt. Pappa är känslig för starka mediciner har vi sett förut. Pappa har kateter också och det ska han ha så länge han har ryggbedövningen. Han är orolig och vill upp och kissa. Frågar en sköterska om det ska vara så när han han har kateter. SSK säger att hon ska spola katetern så vi går ut och väntar i korridoren. Det dröjer en stund och så kommer ytterligare en SSK som har med sig en Bladder scan som man kollar hur mycket urin som finns i blåsan. Det visar sig att han har 400 ml i blåsan så tydligen funkar inte katatern som den ska. Dom byter påse och då verkar avrinningen komma igång. Jag sa att det verkar vara svårt att sätta kateter på pappa och berättade att en SSK på korttidsboendet försökte sätta en kateter på pappa i julas och att det inte gick bra. Berättade också att pappa har haft svårt att pinka under många år och undrar om inte en urolog kan kolla på han innan han ska åka hem när han ändå är på sjukhuset. Säger att en remiss redan är skickad till urolog från läkare på våran VC och SSK ska kolla upp om det går, SSK tycker också det vore bra att få det gjort då han redan är på sjukhuset. Vi åker hem och imorgon åker syrran och yngsta dottern upp till pappa, på lördag åker yngsta till pappa och får se om jag åker ner på söndag.

Fre 6/3 Idag är pappa förvirrad och fingrar på alla slangar han har. Det är svårt att få något vettigt ur honom. När jag ringde idag till avd-SSK berättar hon att pappa varit iväg och träffar narkosläkare som satt om ryggbedövningen på honom, tydligen satt den inte rätt och det var därför han hade så fruktansvärt ont i magen. Ja det är ju bra om han slipper värsta värken. Dom hade också satt om katetern och nu funkar det bättre med den. Dom har också koll på påsen så dom ser att den fylls som den ska. Innan mina barn ska åka hem från pappa får han in mat på rummet och den som sitter vak matar honom så tydligen äter han redan. Magen har inte kommit igång än men det är inte ovanligt att det kan ta flera dagar innan magen blir normal igen.

Lö 7/3 Yngsta åker till pappa idag. Idag är han jättedålig och kräks något som ser ut som blod. Han är också otroligt hostig och slemmig. Yngsta tyckte det var riktigt otäckt hur dålig han är. SSK säger att det kan vara så efter operationen eftersom han varit intuberad. Jag ringer till avdelningen på kvällen och pappa är jätteorolig. SSK säger att det kan bero på att tarmen inte kommit igång än och det är därför som han kräks, hon säger att man brukar kunna gå ner med en sond och få ut klägget ur magen men pappa är för orolig för att kunna göra det nu.

Man blir less på att inget går som det ska, det känns så, har gått med en konstant oro snart ett år, när den upphörde med att mamma gick bort tog det snabbt över med pappa. Ja det är väl min lott i livet just nu känns det som. Ja man kan ju undra vilka synder i livet man straffas för nu.

Sö 8/3 Ringer till sjukhuset och hör hur det är med pappa. Han är sämre och varit på röntgen för att kolla om det finns något läckage från tarmen. Det fanns det inte men man ser att han har vätska i lungorna. Nu har dom satt in värsta antibiotikakuren intravenöst på honom och så har han fått syrgas. Fan vad less jag blir, orkar inte gå på jobbet i morgon och bestämmer mig för att åka ner till stan och stanna där så länge pappa är så dålig. Man vet ju inte hur det går och jag har en timmes resa till stan så det känns bättre att vara i närheten av sjukhuset.

Pappa är dålig när jag kommer och det låter otäckt när han andas, det hörs ett speciellt ljud från lungorna när han andas, låter som frasande ljud när han andas ut och en otäck slemmig hosta. Troligtvis har han en lunginflammation, risken är stor att drabbas av det när han ligger hela tiden. Han är så klen att han inte kan sitta själv, han tippar framåt så fort dom försöker sätta han upp på sängkanten. Jag har köpt med bananer och bubbelvatten. Pappa lyckas äta en ½ banan och dricker lite vatten, den som sitter vak berättar att pappa nästan inte äter någonting så det är bra det lilla han får i sig. Sitter några timmar där och pappa pratar han massa tok och så slumrar han till däremellan. Vaket lämnar inte rummet fast jag är där. Säger till SSK innan jag åker hem att jag bor tillfälligt i stan nu så det är bara att ringa vilken tid på dygnet som helst om det blir sämre med pappa. Jag frågar SSK om katetern funkar nu och hon säger att dom satt om den och att dom fick föra in slangen längre in i blåsan och nu fungerar det bra.

Må 9/3 Jag och yngsta åker upp till pappa vid 14-tiden. Han vill upp och vi prövar att sätta han på sängkanten men han har ingen styrsel alls i kroppen och kan inte sitta själv.  Jag tycker pappa låter lite bättre i lungorna idag så hoppas antibiotikan hjälper. Efter några timmar åker jag och yngsta hem till hennes lägenhet och äter lite mat sedan skjutsar jag henne på jobbet och åker upp en sväng till pappa igen.

Pappa är orolig och ska sitta upp i sängen, han ligger dåligt och rumsterar om med kuddar och filten i sängen. Jag pratar med honom om att syrran snart fyller år och han säger att han måste ta ut pengar till henne, jag säger att jag hjälper han med det när han blir bättre. Pappa är orolig för bilen sin, nycklar till bilen och till sommarstugan. Han är också orolig för plånbok och klockan sin och jag förklarar för honom att vi har hand om bil och nycklar och han blir mer lugn ju längre vi pratar. Han slumrar till och jag går då besökstiden är slut.

Ti 10/3 Jag åker till pappa vid 14-tiden och idag är förvirringen total. SSK berättar att pappa ska få åka hem i morgon och jag undrar hur sjutton det ska gå när han inte ens kan resa sig upp. Men SSK säger att USK:orna sagt att han kan gå med rullator med viss hjälp, ja då undrar man när han kunde det när han inte ens kan sitta nu. Jag ringer till SSK på boendet och berättar i vilket tillstånd pappa är i och säger att det måste finnas någon som ser till pappa hela tiden om han är i tillståndet han är i nu när han kommer hem. SSK från boendet säger att SSK på sjukhuset sagt att han kan gå hjälpligt med rullator och han kan inte ens stå idag, ja uppgifterna går isär där. SSK på boendet säger att det finns en risk att om pappa blir hemskickad kan det bli att dom skickar tillbaka honom igen om han är för dålig för att kunna tas emot. SSK på sjukhuset säger att dom tagit bort ryggbedövningen och även katetern idag. SSK berättar också att pappa fått lugnande medel 2 gånger idag och då förstår jag varför han är alldeles snurrig idag, har ju sett tidigare att förvirringen blir total när pappa får lugnande medel. När jag är på väg från pappa kommer läkaren in och kollar på pappa. Allt ser fint ut säger han och jag frågar hur pappa ska kunna klara sig när han inte ens kan sitta själv. Läkaren säger att ”syrrorna” sagt att han har gått på toa med hjälp och jag säger att det konstigt när han inte ens klarar att sitta på sängkanten själv. Läkaren säger åt pappa att sätta sig upp och pappa ber läkaren om hjälp att dra upp han men det går inte och pappa blir liggande. Imorgon blir pappa utskriven säger han, ja jag kan också förstå att det kanske inte är akutsjukvård som gäller längre med man blir lite beklämd i alla fall. Jag undrar hur det blir om kisseriet inte kommer igång på pappa när han åker hem imorgon och då sätter dom in kateter på han, ja herregud vad säger man. Jag undrar om pappa inte ska få träffa en urolog innan han blir hemskickad så slipper han en extra resa på 20 mil när han ändå är på sjukhuset nu, men läkaren tycker att det är så stort ingrepp nu när pappa är så svag efter operationen. Jag säger att en sådan undersökning är som att sätta en kateter och det är ju inget större ingrepp. Pappa har ju en remiss som redan är skickad till sjukhuset så då tycker att man borde kunna samordna den undersökningen i samband med att pappa är på sjukhuset nu men icke 😦. Jag säger till läkaren att jag inte ens är säker på läkaren på VC har skickat en remiss och frågar om han kan kolla det. Läkaren går iväg och kommer tillbaka om en stund och säger att det finns en remiss han säger också att kanske man ska låta en urolog titta på pappa imorgon innan han åker hem och det vore ju kanon.

Jag åker iväg och äter mat hos mellersta dottern och sedan åker vi upp till pappa igen vid halv sex-tiden. Han har fått lugnande igen och sover när vi kommer dit. Han vaknar efter ca: 30 minuter och är orolig som f*n. Han har fått in mat på rummet och den som sitter vak går och värmer maten. Det är pyttipanna med ägg och rödbetor. Jag frågar pappa om han vill ha och det vill han. Jag matar honom och han tuggar på, rätt som det är lyfter han sin högra hand och för den till munnen, jag ser hur han gapar och det ser ut som han stoppar något i munnen fast handen är tom, han upprepar detta flera gånger. Han tror att han äter själv, ja herregud nog är det förvirrat nu. Pappa är otålig och är på väg upp flera gånger. Den som vakar frågar om han behöver gå på toaletten och det vill han. Vi är två st. som håller pappa på varsin sida och en tredje SSK drar honom i byxbaken så han hamnar på stolen som dom skjutsar pappa på till toan. Jag hör hur pappa svär och domderar inne på toan. Dom kommer tillbaka med pappa till sängen och säger att han inte kunde pinka. Man blir ju galen på detta, man har en konstant oro och jag undrar hur det kommer att gå imorgon när han ska hem. Pappa går an i sängen så jag blir alldeles svettig bara av att se han. Efter en stund ska han upp igen och på toa, samma procedur igen och det kommer inget den här gången heller. Det kom lite blod säger den som vakar. Vi åker hem när besökstiden är slut.

On 11/3 På fm ringer SSK från boendet och säger att pappa blir hemskickad vid 13-tiden, vi pratar en stund och hon säger att hon har satt in extravak inatt då det bara är en ordinarie personal på två avdelningar, och det känns ju bra. När vi pratat klart ringer SSK från sjukhuset och säger att pappa är jättepigg idag, han har duschat idag och sitter nu i dagrummet och äter själv, låter ju otroligt men det är ju jättebra om han är piggare. Han har också kissat själv och även det hade gått jättebra, ja det låter ju alldeles utmärkt med tanke på vilka svårigheter pappa haft i många år att tömma blåsan, kanske har hänt något positivt i samband med att han haft kateter eller så kanske det låter bättre än vad det är, ja ja vi får se. Jag undrar om det inte blev någon urolog idag och SSK säger att läkaren sagt på ronden att han skulle få träffa en urolog idag innan han åker hem, gud vad bra tycker jag. SSK säger att det är möjligt att de måste skjuta på hemtransporten till kl.15 istället för den planerade hemfärden kl.13. Jag ringer till SSK på boendet och berättar att pappa kanske kommer senare. SSK på boendet blir brydd då hon nyss pratat med SSK på sjukhuset och hon har inte nämnt något om att pappa kanske kommer senare. Ja snacka om kommunikationssvårigheter. Jag ringer vid 13-tiden och frågar när pappa åker hem och han åker nu kl.13. Jag frågar om han träffat någon urolog men icke det har han inte, ja snacka om velighet och svårt med rätt info från början.

Jag åker hem så jag är på boendet när pappa kommer dit. Han är klen på benen och kan inte gå, han kan stå med hjälp av andra med inte själv. Han får åka rullstol och vi sätter oss i köket och fikar med de boende. Alla tycker det är så roligt att pappa är tillbaka och de säger de saknat honom. Jag att pappa blir lite rörd av all omtanke från de boende och personalen. Jag stannar en och en halv timme och sedan säger pappa att du kan åka hem nu, det tar jag som att han känner sig trygg på boendet och jag åker vidare hem.

Jag hoppas nu att pappa får lugn och ro och att han inte blir sjuk igen på länge. Han kommer inte att få någon cellgiftbehandling då den kommer att bli för jobbig för han och det håller jag med om också. Nu är det bara att hoppas att han kommer att få prostatan fixad och att han inte får något återfall i skitcancern.

Äntligen ser jag ljuset i tunneln.

Etiketter

TROLIGTVIS

När jag ser tillbaka på året som gått funderar jag på och är glad över att jag fortfarande är på ”benen”. Mammas svåra sjukdom och hennes tragiska bortgång vilket man trodde var det värsta man skulle behöva vara med om. Men det vet det fasen om det inte varit minst lika jobbigt med pappa i höst.

Den 22 december skjutsade jag pappa till korttidsboendet(samma boende som mamma bodde på fast hon bodde på en annan avdelning i huset) och där skulle han få vara i två veckor. Jag stannar med pappa ett par timmar innan jag åker hem. Han får lunch och alla äldre sitter vid bordet och säger ingenting. När dom ätit klart går alla, eller blir skjutsad av personalen, in på sina rum. Pappa sitter ensam kvar i dagrummet. När jag ska åka hem ser jag att pappa blir ledsen. Känns svårt att lämna honom men hemma klarar han sig inte alls så det finns inget alternativ.

På julaftonsmorgonen ringde SSK från korttids och berättade att pappa ramlat ur sängen på natten men det hade gått bra. På em. hämtade vi hem pappa och då var han i så dåligt skick att han bara sov. Förvirrad var han också, visste inte vart toan var och när vi hjälpte honom in på toaletten så tänkte han pinka på kattlådan, vi fick hjälpa honom och ställa honom framför toaletten. Han öppnade inga julklappar så dom fick han med sig för att öppna senare på korttidsboendet. När vi skulle skjutsa tillbaka honom till korttids vägrade han gå ut till bilen, maken fick nästan bära ut honom till bilen och in i bilen. När dom gick ut till bilen hörde jag pappa säga ”måste jag åka tillbaka dit”, det kändes så hemskt när han inte ville dit igen. När dom kom fram till korttids fick sköterskorna komma ut med en rullstol och hjälpa till att dra ut pappa från bilen och sätta han i stolen.

Ringde och pratade med sköterskan på Juldagen och då hade dom kollat på urinsticka och sett att pappa hade lite vita blodkroppar och satt in antibiotika på honom. Pappa sover knappt och är uppe nätterna, de har satt in ett rörelselarm i rummet så dom ser om han rör sig i rummet. Risken är att han blir liggande på golvet om han ramlar och inte kommer upp, larmet på armen verkar han inte fatta att han ska trycka på. Senare på dagen åkte äldsta och yngsta döttrarna ner och hälsar på pappa. Han sitter ensam i dagrummet och har kissat ner sig helt. Han kommer inte upp ur fåtöljen så han hinner till toan (om han vet vart den är??) och har inte larmat heller(har larm på armen). Pappa är orolig och stökig. Äldsta hittar en personal som hjälper honom upp och då är han på väg till personalrummet och tror att toan är där. Dom hjälper honom tillbaka till hans rum och byter kläder på honom. Han öppnar några julklappar och som tur var hade mina barn köpt ett par nya svart snygga byxor som satt jättebra på honom.

På annandagen var pappas kusin och hennes man ner och hälsade på pappa. Hon tycker att pappa var riktigt klar. Lite virrig när dom kom men efter att han druckit lite vatten och käkat mat blev han mycket klarare. De gamla sitter vid matbordet i dagrummet och stirrar ner i bordet, ingen pratar och efter att de ätit går var och en in på sitt rum. Likadant har det varit när vi hälsat på pappa, trodde att de äldre satt och pratade med varandra på hemmet men de verkar vara eremiter de flesta av dom.

ti 30/12 åker jag in en sväng till pappa när vi är på väg hem från stan. Blir glad då han sitter och pratar med en åldring som han känner lite sedan tidigare. Pappa verkar redig och klar så det kanske var UVI han hade ändå, nu har han ätit antibiotika några dagar och verkar mycket klarare.

nyårsafton. Idag åker pappas kusin ner och hälsar på honom. Allt verkar lugnt och pappa verkar fortfarande redig, på fredag blir det vårdplanering så då får han veta om det blir ett boende eller inte. Personalen verkar överens om att pappa behöver någon form av boende så vi får hoppas att biståndshandläggaren går på personalens linje.

nyårsdagen, åker in och hälsar på pappa när vi åker hem från stan, har varit hos vänner på nyår. Pappa sitter och pratar med en gamling när vi kommer dit. Vi sätter oss i soffan i dagrummet och hör hur pappa pratar om gamla tider med farbrorn. Efter ett tag åker vi hem då jag tycker det är viktigare att pappa umgås med de äldre istället för med oss. I morgon blir det vårdplanering kl 10.00

När jag kommer ner till korttids strax före 10.00 sitter pappa i dagrummet. Han är helförvirrad och undrar varför man möblerat om i rummet. Han undrar också varför man har satt in ett blindfönster på väggen. Försöker förklara för honom att det inte är ommöblerat men det går inte in. Vi går in till hans rum och han vägrar gå med rullatorn. När vi går i korridoren undrar han vem som satt in garderober där. Jag frågar om han tror att han är i sommarstugan och han svarar ja och då förstår jag varför allt ser annorlunda ut för honom. Efter en stund kommer biståndshandläggaren och hon har läst lite i hans journal och tycker att en vårdplanering nu är meningslös då pappa är så förvirrad, så hon bestämmer att pappa får förlängt 14 dagar till på korttids. Vi går iväg och pratar lite om pappa och hon undrar om jag tycker det fungerar bra med pappa på korttids. Jag säger att jag upplever att det fungerar bra men det jag tycker är tragiskt är att pappa gått från en ensamhet i hemmet till en ensamhet på korttids. Pappa är ofta ensam och vankar i dessa stora utrymmen och när han är förvirrad så känns det säkert otryggt för honom. Säger åt henne att pappa måste få ett boende och hon säger att hon inte har något på direkten men att han ska få ett boende, hon menar att det måste bestämmas vilket slags boende han ska ha. Har själv insett att serviceboende inte längre är aktuellt då pappa är för dålig att klara sig där, troligtvis måste han ha ett äldreboende.

Sköterskan ringer senare på eftermiddagen och säger att eftersom pappa är så väldigt förvirrad så vore det bra om han fick något lugnande så han kan sova till natten. Hon tror att förvirringen kan bero på att han inte sover på natten. SSK har pratat med läkare och de har satt in lugnande medicin på pappa, vet att man ska vara väldigt försiktig med lugnande mediciner till äldre då förvirring och risken att ramla kan öka dramatiskt och säger det till SSK, men hon säger att den här medicinen är lite rogivande så han får sova på nätterna och hjälper mot nedstämdhet och menar att det är en medicin med inte så mycket biverkningar. Känner mig skeptisk men ok då, brukar själv säga att man kan prova så då gör vi det.

På lördag natt vid halv ett ringer pappa och vet inte vart han är, sitter i ett rum och är praktiskt taget naken, har bara kallingar på sig. Han ser en bakgård genom fönstret där det är snö. Han undrar om han ska gå ut genom den dörren, jag frågar han om det inte finns någon annan dörr i rummet som han gå ut genom. Det finns en annan dörr och utanför den är det en korridor. Jag frågar om han är inne på sitt rum men han säger att han inte känner igen sig. Äldsta ringer ner till boendet och berättar att pappa verkar vara på vift och att dom ska leta rätt på honom. Jag pratar med pappa en stund till och hör att en USK kommer och frågar hur det är med pappa, vi avslutar samtalet och man känner en viss oro hur det fungerar med pappa på korttids.

sö 4/1 Ringer till boendet och undrar hur det är med pappa och SSK berättar att inatt kallade man in extrapersonal som ska bevaka pappa då han varit in till andra boenden och stört dom. Ja det känns ju bra att det finns personal som kan vaka över honom.

ti 6/1 Idag fyller pappa år och jag har bakat tårtor som vi ska ta med till korttids och bjuda gamlingarna och personalen på. Mitt på dagen ringer SSK från korttids och berättar att pappa försvann från korttids på f.m. Dom fick ta en bli och åka runt i området och leta efter honom. Dom hittade honom någon km från boendet gående i långkalsonger och fleecejacka. Ja herregud vad säger man. Får väl vara glad att att han inte gick ut på E14 och blev överkörd. 4 grader kallt och blåser, stackars pappa. Han sa att mamma sagt åt honom att gå hem och troligtvis var han på väg till stugan där mina föräldrar bott i över 30 år.

Pappas kusin ringer en stund senare och berättar att hon ringt och grattat pappa. Han hade inte en aning om vem hon var och pratade bara strunt. Han pratade som att han var tillbaka till 60-talet då vi bodde i Stockholm.

När vi kommer ner till boendet går pappa runt med ytterkläder på och vägrar ta av sig dom. Han har en personal som följer honom när han går omkring och som ska bevaka honom inatt också. Pappa berättar att han har varit ute och gått på Klarabergsbron(finns i Stockholm) och kallt som f*n var det. Ingenting han säger är vettigt. Han är tillbaka till både 50-talet och 60-talet när han pratar. Vi hjälper honom att öppna paketet med den nya mobilen vi köpt till honom. Jag tar ut simkortet från den gamla telefonen och sätter in i nya telefonen, ja vad händer då!!!! pin-kod, pappa förvirrad och kan inte koden och jag har ingen aning. Så nu har han ingen fungerande telefon. Blir till att gå igenom alla papper i hans lägenhet och se om jag kan hitta pin-koden.

Vi äter tårta och dricker kaffe i dagrummet och hör flera gamlingar säga att tårtan var god, även personalen tyckte den var jättegod. Innan vi åker hem går jag in och pratar med SSK:orna. Säger att det här måste vara medicinen som gör han så här förvirrad, visst demens kan gå fort men inte totalförvirring på några dagar. SSK säger att hon sätter ut medicinen och han får ingen tablett till kvällen. Ja det känns ju bra. Hon pratar om en annan medicin man kan prova, en medicin olämplig att ge till äldre, ges ofta till väldigt aggressiva och våldsamma personer. Pappa är inte aggressiva och våldsam, än, kanske förvirringen blir värre då han ofta är ensam och inte känner igen sig, ja vi får väl se vad som händer. I morgon ska man till korttids igen då konsulten(läkaren) kommer hit.

on 7/1 När jag kommer till korttids träffar jag områdeschefen som säger att dom hittat ett boende till pappa. Han får en plats på ett demensboende 6 km från oss. Först tyckte jag det kändes hemskt men insåg snabbt att det blir det bästa för pappa så jag tackade ja till platsen.

Träffar SSK och läkare och vi pratar om pappas förvirring, SSK tror att pappa inte kan tömma blåsan och det blir urin stående kvar och att det gör att han får UVI samt att själva förvirringen kan bero på att blåsan inte töms. Känner en stor knut i magen igen, frågar hur hon ens kan komma på tanken med kateter efter detta helvete mamma hade i somras med kronisk UVI och dessutom när mamma fick massor med symptom så ignorerade vissa SSK det helt, man fick gå i taket innan prov togs på sticka. SSK menar att kateter ofta fungerar jättebra och att det inte ger några symptom efter 10-14 dagar när man har fullt utvecklad bakteriuri i blåsan. Pappa har visat på stor förvirring och feber innan det ens syns på urinstickan, så för mig är det som att vara nötallergiker, ta en nöt och bli jättedålig, ta hela påsen och det funkar jättebra!!. Jag säger att riktlinjer i hela Sveriges alla landsting är att undvika KAD(permanentkateter) så länge det bara går. Han har TROLIGTVIS urin kvar i blåsan, man brukar höra inom skolmedicinens värld, vetenskap och beprövad metod, och man hånar alternativmedicinen, men när man gör ett sådant stort ingrepp i den grundläggande personliga integriteten som att själv kunna utöva de basala kroppsfunktionerna tycker man att det ska ske på mer säkra grunder än troligtvis. Jag undrar om man inte ska kolla blåsan med en bladder scan innan man funderar på KAD, då ser man direkt hur mycket urin man har kvar i blåsan, pappa har varit förstoppad i många år och det kan också bidra till svårigheter att tömma blåsan. Pappa hade med sig Lactulos som motverkar förstoppning till korttids men dom har inte gett honom något av det där. Har även köpt probiotika till pappa eftersom han ätit 4 kurer antibiotika i höst och hans bakterieflora är säkert helt utslagen i mage och tarm. Den kartongen hittade jag nerstoppad i en låda på rummet så dom har han inte heller fått. Jag tycker man ska kolla allt som går att kolla innan man ens funderar på KAD. Säger till läkaren att han kan skicka remiss till urolog som får kolla pappas prostata, idag är det så enkla ingrepp man använder när man förminskar prostatan, det sker med lokalbedövning, antingen med laser eller mikrovågor och man får åka hem efter några timmar, men läkaren tyckte inte att det var en bra ide. Han tycker man ska prova med KAD. Tar upp med läkaren om pappas låga HB samt B12 och B9 brist. Har han fortfarande B12-brist kan det också visa sig som förvirring och demenssymptom. Läkaren säger att pappa äter medicin mot bristen och jag säger att risken är stor att pappa inte tar upp mer än någon procent B12 eftersom han äter omeprazol som hämmar bildning av saltsyran i magen. Läkaren säger att det är en faktor i magslemhinnan som tar upp B12, ja jag vet säger jag men den IF-faktorn är beroende av saltsyran för att aktiveras och kunna transprtera B12 till tunntarmen där det tas upp av kroppen. Han tittar surt på mig och säger sen till SSK att dom ska ta en blodstatus på pappa.

Efter läkarbesöket går jag ut till pappa som sitter i dagrummet. Han verkar trött men är mycket klarare och redigare idag. Jag frågar vad han tycker om att få komma till boendet han fått plats på och han säger att det går väl bra att bo där. Positivt att han inte säger nej i alla fall. Innan jag åker hem ringer jag till det nya boendet och frågar om det går bra att få komma in en sväng på hemvägen och kolla lägenheten och det går bra.

Jag måste bara säga wow vilken fin lägenhet, 1 rum med kokvrå ca:40 m2,  och utsikt över älven nedanför, stor altan på baksidan där dom vistas ute hela sommaren när det är väder för det. Då fikar och äter dom på altanen. På helgen blir det ibland vin till maten eller likör till kaffet, låter som en dröm. Personal är alltid tillsammans med de boende. Jättefint kök och ett mindre allrum. Kändes lagom stort där. På dörren ut finns ett kodlås så det är inte bara att knalla rak ut, känns också bra. Fick bara positiva vibbar av personal och lokalerna. Jag frågar när pappa kan flytta in och får till svar imorgon om han vill :). Vi bestämmer att pappa flyttar in på måndag 12/1 så hinner vi möbler lägenheten i helgen. Känns bra när jag åker hem.

Har svårt att somna och är vaken hela den här natten när jag tänker på den där jävla KAD:en dom ska sätta in på pappa. Halv åtta på morgonen ringer jag till korttids och säger att det blir inget av med någon KAD innan dom undersökt alla andra möjligheter. SSK hör säkert att jag är upprörd och säger att pappa varit relativt lugn inatt så dom avvaktar med det och låter det nya boendet avgöra vad som ska ske med utredningar och ev. KAD. Ja nu känns det bättre, har lust att hämta pappa på stört men det går inte förrän han har möbler i lägenheten på nya boendet.

9/1 SSK ringer från korttids och berättar att pappa haft en stökig natt. Två gånger har han lyckats ta sig ut och personal har hittat han på baksidan av huset. Men det gick bra sa hon det var ingen fara. Pappas dörr är larmad så dom ska höra när han går ur rummet och ändå lyckas han ta sig ut 2 gånger på samma natt!!!Han måste forcera flera låsta dörrar innan han kommer ut så inte vet jag. SSK säger också att dom har pratat med pappa om att sätta in KAD på honom och han har gått med på det. Säger åt henne att i så fall är det på prov och inget som ska sitta permanent. SSK säger då att dom sätter en kateter som dom kan stänga och öppna var 3:e timma så pappa behåller blåsfunktionen. Känner mig less på hela skiten, känns som man nästan lyckats göra pappa till ett vårdpaket på mindre än 3 veckor. SSK ringer på em. och berättar att det inte gick att sätta någon KAD på pappa, dom försökte 2 ggr. Den läckte urin på sidan och det var svårt att få den på plats, troligtvis prostatan som trycker på urinröret. Sedan sa hon att det nästan inte var någon urin i blåsan. Ja det lät ju bra, men vänta det var ju därför han skulle ha kateter eftersom han troligtvis hade urin stående i blåsan!! Pappa kommer ha extrainsatt personal från nu så hoppas han inte försvinner innan måndag. Jag sa att jag hämtar pappa när han ätit frukost på måndag morgon och vi bestämde att han skulle vara resklar vid 9-tiden på måndag morgon.

12/1 Kommer ner till korttids och efter mycket om och men kommer vi därifrån efter en timme. Pappa ser lite skeptisk ut när vi ska gå in på nya boendet. Vi blir väl mottagen när vi kommer, både SSK och boendesamordnaren välkomnar pappa och bjuder oss på fika i det gemensamma köket. Vi pratar om ditt och datt och man får en känsla av att de är som en familj där. En manlig boende sitter med oss också och jag hoppas pappa har en ”kompis” där. När jag ska åka blir pappa orolig och kommer efter mig och undrar vart handskarna och jackan är, jag säger att jag måste åka och jobba men han tror att han ska följa med mig. Personalen hjälper till och avleder pappas uppmärksamhet så jag kan åka. Jag ringer till boendet på kvällen och pappa är orolig. Han går omkring utan rullator och är irriterad och otrevlig med personalen, ja hur ska detta gå, man blir ju orolig att han inte ska trivas här heller.

13/1 Ringer på morgonen och pratar med SSK då hon ska träffa konsulten idag. Tyvärr hade hon redan träffat läkaren. SSK berättar att hon pratat med läkaren om ev utredning hos urolog. I morgon ska pappa på VC och kolla blåsan med en bladder scan, sen ska man ta ett PSA-prov innan man ev. skickar pappa till urolog. Känns bra. Jag frågat hur det var med pappa och hon berättar att han vankat av och an hela natten. När SSK kom vid 7 på morgonen satt pappa på en stol utanför lägenheten och nästan sov med huvudet i händerna. Hon hade pratat med pappa och han kände igen henne. Hon hjälpte honom till sängen och han hade sovit en timma. Vi pratade om mediciner men hon sa att man måste ge det lite tid. Hon menar att en flytt till ett nytt ställe kan göra dementa väldigt förvirrad så 3 veckor ansåg hon vara lämplig tid att vänja sig på innan satte in några mediciner. Det känns ju skönt att man inte stoppar i de gamla mediciner det första man gör.

Jag åkte ner till pappa på kvällen och han är riktigt lugn. Han är lite förvirrad och undrar över tavlorna vi satt upp på väggarna. Han är brydd att det finns likadana tavlor här som i lägenheten hans. Förklarar att vi har hämtat dom tavlorna och satt upp på väggarna i nya lägenheten. Pappa undrar om han bor här nu, så lite svårt att koppla allt har han. Vi sitter ute i dagrummet och kollar på TV en stund. Personal finns där hela tiden och det känns fortfarande bra. När jag åker hem verkar pappa fortfarande lugn så det verkar som det blivit bättre på bara ett dygn.

21/1 Nu har pappa bott på nya boendet drygt en vecka och kan bara säga att det blir bättre och bättre. Han trivs på boendet, gillar maten och det finns alltid personal närvarande om han vaknar och kliver upp på natten. Han sover bättre och allt känns bara bra. Han pratar mycket med en farbror som också bor där, det har vist sig att de har en del gemensamma bekanta så nu kan han prata om gamla tider, precis så som jag hade tänkt att han skulle ha möjlighet till på gamla dagar.  Jag är så himla glad att pappa kom till det boende han gjorde.

Jul utan mamma

Nu är det bara några dagar kvar till Julafton, en tid som man normalt ser fram mot med glädje då hela familjen samlas och umgås. Den här julen blir inte riktigt som de tidigare jularna, en person saknas, min älskade mamma, det är med stor sorg vi förbereder julen utan henne. Det här var en högtid som mamma tyckte mycket om. Hon ringde alltid och berättade när hon hade julpyntat, lagat julmat och slagit in julklappar.

Nu är det pappa som är det stora bekymret. Han är nu så förvirrad av och till att han inte vet om han är hemma i lägenheten. Larmet har han ofta förlagt och vet inte vart det är, han undra vart han är när han sitter i rummet och undrar om han ska åka hem. Kommer man på kvällen mellan 20-21 kan han stå med ytterkläderna på och vet inte varför. Han kan knappt klä på sig, knappar kan han inte längre knäppa, inte heller dra igen en dragkedja på jackan. Har nu ringt flera gånger till biståndshandläggaren men inget beslut än om något boende till han. Sa till biståndshandläggaren att pappa är så förvirrad att det är en fara för honom att bo hemma själv. Biståndshandläggaren ringde till pappa och bestämde besökstid med honom i fredags, pappa berättade att hon ringt och skulle komma på måndag. När biståndshandläggaren kom till pappa hade vi åkt ner till stugan i fredags. Biståndshandläggaren pratade med pappa och han säger till henne att han är i stugan och eldar, hör att pappa säger att inte sovit hemma inatt, jag frågar vart han varit inatt och då säger han att nog sovit hemma.Jag hoppas biståndshandläggaren hör att han är förvirrad. Jag får prata med henne och berättar att det här går inte längre och då föreslår hon att pappa ev. kan få komma till kortids, hon ber mig prata med pappa vad han tycker om det och ska kolla om pappa kan få komma dit på måndag. När vi åker hem från stugan pratar jag med pappa vad han skulle tycka om att få komma till kortids ett tag, han vet inte riktigt vad han tycker, får inget riktigt svar, positivt att han inte säger nej direkt i alla fall.

Biståndshandläggaren ringer efter några timmar och säger att pappa får komma på måndag till kortids. Hon undrar vad pappa tyckte om att få komma dit. Jag säger att han sa varken ja eller nej men det känna fel att bestämma över hans huvud. Jag ber biståndshandläggaren att ringa och prata med pappa så att han själv får bestämma. Biståndshandläggaren ringer efter en timme och säger att pappa gått med på att åka dit, tror nästan inte att det är sant, jippi 🙂

Min förhoppning nu är att personalen på kortids kommer att se hur förvirrad pappa är så att han kan få ett boende snabbare. Hemtjänstpersonalen tycker inte att pappa är sämre nu än tidigare, tycker det är mycket märkligt men det är kanske inte så lätt att göra en sådan bedömning när de är inne några minuter hos pappa tre gånger/dag. Sitter man ett tag och pratar med pappa märker man ganska snabbt att det inte kopplar som det ska. Han hör mamma ofta, hon är i lägenheten och det är inte inbillning säger han, han hör även äldsta dottern och mig ibland. Pappa har inte längre någon dygnsrytm som dag och natt utan han sover någon timme och är vaken kortare stunder sedan sover han igen, så pågår det dygnet runt.

På måndag till lunch skjutsar jag ner pappa till kortids och på julafton hämtar vi hem honom så han får äta mat och öppna julklappar tillsammans med oss. Sedan får vi skjutsa tillbaka honom på kvällen. Jag hoppas han kommer att trivas med att bo där det finns personal dygnet runt och att han inte behöver känna sig så ensam. Det skulle även kännas mycket tryggare för oss och man skulle kunna släppa den oro och dåliga samvetet som man konstant går omkring med.

Vi tänder ljus och smyckar mammas grav.

Idag åkte vi (pappa, jag, maken, syrran och hennes dotter samt mina barn och barnbarn) ner till mammas grav. Vi tände ljus och la dit en jättefin gravprydnad, det var en granitkruka i form av ett hjärta med en liten ljung och mossa planterad, ett hjärta i mossa och en fin vitmålad träbit som var utskuren med texten älskad fanns också i krukan. Det blev jättefint på graven. Systerdottern hade gjort ett rött hjärta i tyg på slöjden som hon la på gravstenen. Kyrkogården var väldigt vacker i kväll med alla tända ljus. Vi hade med oss ett gravljus som vi tände och satte på farmor och farfars grav också. Allhelgonahelgen med ljuständning och gravsmyckning är en fin tradition att minnas våra bortgångna nära och kära tycker jag.

Gravsättning av mammas urna.

Idag gravsatte vi mammas urna. Det var bara vi närmaste som var där, pappa syrran och hennes dotter samt jag, maken, våra barn och barnbarn. Mammas syster och hennes man var också med. Begravningsentreprenören ringde och berättade att han var sjuk idag, han skulle vara med och ta fram urnan ur rummet där den förvarades men han hade ringt till kyrkan och där hade dom ställt fram urnan i sakristian med tända ljus och blommor. Det var så enkelt men ändå så vackert. Vi tog med urnan till graven, pappa satt med urnan i knäet och vi åkte fram till askurnlunden med bilen, pappa är så dålig att gå att och skulle aldrig klara att gå från kyrkan till askurnlunden. Vi hade med oss en bukett med 3 röda rosor och mammas syster hade också med sig en bukett med rosor. Vi satte buketterna i vaser som vi satte i jorden bredvid stenen. Det blev riktigt fint. Det var planterat en ljung vid varje grav och så är det lite gröna växter i planteringen också. Vi hade köpt en lykta som vi stack ner i jorden bredvid gravstenen. I lyktan är ett batteriljus som lyser när det blir mörkt och slocknar när det blir ljust. Det kommer att lysa i flera månader varje kväll och natt. Yngsta lyfte ner urnan i hålet och efter det läste jag en dikt, eller försökte att läsa iallafall. Det blev ett fint och tårfyllt farväl till mamma.

Efteråt följde jag med pappa hem och idag är han verkligen förvirrad. Han är yr och undrar vart mamma är när vi kommer in i lägenheten. Jag värmer mat åt honom och kokar kaffe. Vi pratar en stund och jag tycker han verkar lite klarare i huvudet. Allt som hänt med mamma har totalt tagit knäcken på honom, han har åldrats 20-30 år de sista 3-4 veckorna. Moster och hennes man tyckte det var hemskt att se vad dålig pappa blivit sedan begravningen. Jag hoppas det går fort att få en lägenhet på serviceboendet, jag skickade in en ansökan i fredags så det är bara att hålla tummarna.

Nu var det ett tag sedan jag skrev något på bloggen. Mycket har hänt de senaste veckorna. Pappa fick en stroke en vecka efter mamma gick bort. Han är nu så dålig att han har svårt att gå, han en rullator som han använder i lägenheten där han kan ta sig fram med den. Lägenheten är trång så han kan inte ta sig fram med den överallt. Pappa är nu så klen att han inte orkar gå ut. Han kan bara ta sig fram kortare sträckor och måste vila efter bara några meter. Man märker också att pappas kognitiva funktioner drastiskt har försämrats, han har svårt att föra ett vettigt samtal och verkar otroligt ”gaggig”, man kan tala om en sak för honom 5 gånger inom loppet av en timme och ändå har han ingen aning om vad man sagt.

Pappa ramlade ur sängen för förra veckan och blev tvungen att larma då han inte tog sig upp från golvet. Efter det klagade han på värk i rygg och ljumske så det blev ett besök till läkaren. Där konstaterades att han hade UVI, han var fruktansvärt förvirrad, så man kan ju förstå hur mamma mådde de gånger hon hade UVI, fruktansvärt. Men fördelen med män är att dom alltid behandlas oavsett ålder, vilket inte gäller oss kvinnor.

Jag bad läkaren att kolla B och D vitaminstatus på pappa och läkaren log lite och tittade lite nedlåtande på mig och sa att visst kunde han kolla det om det var så att jag propsade på det. Vet att B och D vitaminbrist kan ge liknande symptom pappa har. Jag tog även upp att pappa skulle få slippa en av tre blodtryckssänkande medicinerna han har då hans tryck var lågt, 120/40, men det tyckte läkaren var ett jättebra tryck på en gammal förvirrad person med skör hjärna. Till slut bestämdes att dosen på enalaprilen skulle halveras. När jag kom hem läste jag i fass att enalaprilen kan orsaka stroke om man haft syrebrister i hjärnan, och dessa biverkningar var inte helt ovanliga. Åkte ner till pappa och plockade ur alla enalapril ur hans dosetter. Man äter medicin som ska motverka högt blodtryck och stroke och riskerar att få en stroke, man blir fan matt. Ringde till distriktssköterskan i lördags och berättade att han inte ska äta detta skit mer och hon skulle meddela ord. distriktssköterska till veckan. Jag sa även till om att tabletten som pappa äter för att lättare kunna kissa(han har förstorad prostata) ska han äta på kvällen och inte på morgonen som nu. Den har han alltid ätit på kvällen tidigare och det står också i bipacksedeln att den ska tas till kvällen. Alla förändringar på en förvirrad äldre person kan ha stor betydelse för måendet.

Pappa fick ett brev brev från läkaren där det stod att ”dottern hade rätt som misstänkte B-vitaminbrist”, kändes jävligt bra, och han kommer att få äta tabletter mot det. Pappa har nu något som kallas ”apodos”, alla mediciner kommer på en rulle där man river av varje dagsranson, som en rulle plastpåsar. Distriktssköterskan ringde och sa att enalaprilen är borttagen och att B-vitaminerna (B12 och folsyra) kommer med i nästa aposdosrulle om 2½ vecka. Det är rätt så fascinerande hur det fungerar med mediciner. Om en person får en medicin utskriven med sjutusen biverkningar dröjer det några timmar innan den äldre får den, men om den äldre ska ha vitaminer som kan påverka måendet otroligt mycket då får den äldre vänta flera veckor innan den får vitaminerna. Ringde VC och kollade vilket HB han hade och det låg på 104, det är väldigt lågt, även för en äldre man och det är viktigt att hålla koll på HB eftersom pappa haft blödande magsår, troligtvis p.g.a blodförtunnande medel(som han fått nu igen). Han fick sluta med blodförtunnande för några år sedan efter att HB var nere på 80 och pappa var tvungen att få blodtransfusion(2 påsar blod). Så nu får man hålla koll på att sköterskan tar HB regelbundet för att se att det inte sjunker eftersom man då kan misstänka att han har blödande magsår igen. Åkte ner till apoteket och inhandlade B-vitaminer som pappa börjar med nu. D-vitamin har jag kvar sedan jag köpte och gav mamma i somras så den fortsätter pappa ta nu. Den är i sprayform så den är lätt att ta, 2 spayningar i munnen varje dag.

Jag känner mig kräksjuk på att det aldrig tar slut på all skit. Trodde att det skulle bli lugnare efter att mamma gick bort med det verkar som det börjar om fast med pappa denna gång. Har skickat in en ansökan till ett serviceboende nu och hoppas han får ett sådant. Men tjurgubben 🙂 vill inte flytta så vi får se hur det blir om han blir erbjuden ett boende.

På måndag kl. 15.00 ska vi sätta ner mammas urna i urngraven, hon är nu kremerad och vänta i ett kylrum nere på kyrkogården. Det bli bara närmaste familjen, make, barn, barnbarn, och äldsta barnbarnsbarnet som kommer att vara med. Har varit och beställt en liten bukett med 3 röda rosor som vi tänker sätta i en vas vid urngraven. Ja nu är allting klart med mamma, bouppteckningen är inskickad och strax är mammas aska begraven. Känns skönt att det äntligen är klart med allt men den oändliga saknaden efter henne kommer alltid att finnas där.

Det här blir ett av de sista inläggen jag skriver på bloggen. Jag har funderat mycket på mammas omvårdnad eller brist på omvårdnad i vissa fall. Hade det varit annorlunda om mammas sondmat bytts ut så fort man märkte hur dåligt mamma mådde på den. Flera SSK diskuterade med varandra och konstaterade hur dåligt mamma mådde på maten, men man gjorde inget för att byta ut den till någon sort som inte var så kraftig. Ett mål byttes ut efter 1 ½ vecka efter att jag påtalat flera gånger hur dåligt mamma mådde men fortfarande pressade man i henne 3 gräsliga mål mat, varje dag, tills jag ringde dietisten och mamma fick alla mål utbytt. Den maten funkade mycket bättre men med facit i hand skulle jag ringt på en gång, nu fick mamma plågas nästan 2 månader med denna skitmat.

Det känns jobbigt att inte veta om mamma gav upp p.g.a av att maten inte funkade, upprepade urinvägsinfektioner som hon ficka ligga med och som man såg att hon blev väldigt dålig av. Värken hon fick i handen eftersom det inte fungerade med bordet på rullstolen eller att hon ofta låg utan kudde under armen. Mamma hade mycket ångest och värk mot slutet och jag vet inte hur eller om hon blev medicinerad mot det. Sista gången vi hälsade på henne på boendet fick hon inget mot värken i alla fall. Magröntgen på sjukhuset visade att mamma var full med avföring i tarmarna så det kanske var därför hon hade plågor som kom i intervaller sista veckorna. Mamma var jättebesvärad så fort dom satte henne i rullstolen så hon kanske var förstoppad. Ensamheten måste ha varit jobbig, många gånger vi kom och hälsade på henne var varken TV eller radio på. Ja man bävar för den dag man måste in på något boende man får hoppas det går fort så man ej behöver flytta till något äldreboende.

Man pratar mycket i media om hur underbemannad de flesta äldreboenden är och även sjukvården för den delen och så är det säkert också. Men om jag tittar på hur mamma hade det tror jag mer på att bättre rutiner, kompetens och empati kanske skulle finnas mer av. Mer resurser hade inte hjälpt mamma att få mat hon tålde, mer resurser hade inte hjälpt mamma att bli behandlad mot UVI snabbare, mer resurser hade inte hjälpt att lägga en kudde under hennes arm eller sätta bordet på rullstolen, mer resurser hade inte hjälpt mamma med smärtlindring, mer resurser kanske hade hjälp mamma att inte behöva ligga ensam större delen av dagen, möjligtvis.

Ganska snabbt fick jag höra att mamma troligtvis började bli sämre och man får känslan av att då gör man inte mycket mer än väntar på att slutet kommer. Alla symptom beror på att personen håller på att bli sämre inte att personen har UVI, har mat den inte tål o.s.v. Det är möjligt att mamma var på väg att bli sämre men hon skulle ändå behandlats på bästa tänkbara sätt, utifrån de besvär hon hade.

Det fanns en del SSK:or och USK:or som verkligen brydde sig om mamma men tror att när semestrarna började fallerade mycket. Jag tror inte att någon medvetet struntade i mammas behov men däremot tror jag inte alla förstod eller hade kompetens att förstå hennes behov. När man har sådana skador som mamma hade efter sin stroke krävs det större insatser än vad man ger en vanlig äldre som kan både meddela sig med omvärlden och äta själv. Man kunde jämställa mamma med en dement människa fast sängbunden som inte kunna meddela sig alls med omvärlden.

Jag tänker ofta på när mamma berättade hur hon satt med svårt sjuka människor när hon jobbade på intensiven och hur hon satt med de gamla på äldreboendet när hon jobbade där. Ibland berättade hon om någon SSK eller USK som inte behandlade de äldre med respekt och det var något hon blev jävligt förbannad över. Mamma var säkert obekväm att jobba med för vissa men det mamma hade som prio ett var hennes patienter. Känns hemskt när man tänker på hur hennes eget slut blev.

Mammas Begravning

Etiketter

begravning, kistdekoration, minnesstund

Idag begravdes mamma. Det blev en ljus och fin begravning trots den oändliga sorgen och saknaden efter henne. Vi hade en solist som sjöng fantastiskt, Håll mitt hjärta (Björn Skifts) och Kärleksvisan(Sarah Dawn Finer). Blommorna var fantastiskt vackra, kistdekorationen bestod av röda rosor, vita liljor och vita prärieklockor, så fint. I blomstergruppen från mammas syskon satt en rosa stickad ros tillsammans med de övriga blommorna som gick i rosa nyanser, så himla fint.

Efter begravningen samlades vi till minnesstund i församlingshemmet med lite lättare förtäring. Där hade vi gjort iordning ett bord med mammas fotografi, en ros tillsammans med en liljekonvalj, tända ljus, mammas stickning(en tröja till barnbarnsbarnet) som hon påbörjat men inte hann göra färdigt, en bok samt några tidningar(Hänt Extra, Hemmets Veckotidning). De här sakerna tycker vi symboliserade mamma. Vi hade även en minnesbok där besökarna skrev en sista hälsning till mamma. Många hade skänkt gåvor till framförallt strokefonden men även till andra fonder. Det blev ett fint avslut tillsammans med nära och kära samt vänner på en för övrigt tung dag.

Efter minnesstunden gick vi närmast anhöriga ner till askurnlunden och valde ut platsen där mammas aska (i en vit urna) ska begravas. Stenen är granitgrå och på den fäster man en metallbricka med mammas namn på. Askurnlunden ligger fantastiskt fint till på kyrkogården. Vi får lägga kransar, sätta snittblommor i vas, lägga någon fin stendekoration på den befintliga stenen och tända ljus på hennes lilla ”gravplats”. Innan vi åkte hem fixade en kyrkogårdsvaktmästare så att mammas blommor lades ner på hennes ”gravplats”. Det kändes fint att vet vart hon ska ligga innan vi åkte hem.